Helmi-programmet

Vårdbiotoper är naturbeten, betesängar, hagmarker, skogsbeten och slåtterängar som uppkommit genom den traditionella markanvändningen. Vård och iståndsättning utförs också i andra miljöer som är viktiga för arter i öppna miljöer. Sådana är så kallade nya livsmiljöer, det vill säga solexponerade väg- och järnvägsrenar samt olika öppna fält.

Alla naturtyperna i vårdbiotoperna är numera hotade. Deras antal har minskat med över 90 procent under det senaste halvseklet. När skötseln upphör växer vårdbiotoperna igen och arterna utarmas.

Iståndsättning kan innebära röjning av sly och trädbestånd samt inhägnande av betesmark. Den vanligaste skötselåtgärden är ängsslåtter. Dessutom mejar vi vass, bekämpar främmande arter och örnbräken samt utför underhållsröjning.

Vi vårdar olika trädbevuxna värdeobjekt. Naturvårdsåtgärderna fokuserar på lundar, ädellövskogar, solexponerade åsar och förekomster av hotade arter. De vårdade områdenas tillstånd har oftast försämrats i och med skogsbehandling eller igenväxning. Genom vården strävar vi efter att återställa skogens naturliga särdrag och påskynda utvecklingen mot naturtillståndet.

Skötselåtgärderna varierar beroende på livsmiljöns ekologi. Vanliga åtgärder i lundar och ädellövskogar är att avlägsna skuggande granar och granar som försurar marken samt att röja undervegetationen. Solexponerade miljöer kan återställas med hjälp av hyggesbränningar. Målet för skötselåtgärderna är ett slutresultat med olika strukturer som påminner om naturtillstånd. På skötselobjekten för värdefulla arter ligger fokus på att förbättra särdragen i livsmiljön för arten i fråga. Då kan åtgärderna gälla trädbeståndet, eliminering av främmande arter, stävjande av störande växtlighet eller bearbetning av markytan.

Vi skyddar nationellt värdefulla myrar och restaurerar myrar, som förändrats på grund av mänsklig verksamhet eller naturliga störningar, till sitt naturtillstånd. Ungefär hälften av naturtyperna på myrarna är hotade. Den viktigaste orsaken till att myrarnas naturtyper hotas är skogsdikning

Myrarnas ekologi och särdrag återställs snabbare till naturtillstånd genom restaurering. Med restaurering avses åtgärder genom vilka man strävar efter att återställa livsmiljöer, som försämrats på grund av mänsklig verksamhet, till naturtillstånd. Myrnaturen restaureras i första hand genom att täppa till och dämma upp diken, och målet är att återställa myrens naturliga vattenhushållning. Vi riktar i första hand in restaureringsåtgärderna på objekt med de mest värdefulla arterna, såsom på källmyrar och rikkärr.

Vi vårdar nationellt viktiga fågelvatten som främst är områden som enligt fågeldirektivet ska införlivas i nätverket Natura 2000. Problemen i fågelvattnen är oftast förknippade med eutrofiering och igenväxning. Andra betydande problem i fågelvattnen är att betet upphör och att vatten- och våtmarksfåglarna lyckas dåligt med häckningen på grund av främmande rovdjur. Genom vårdåtgärderna strävar vi efter att påverka bland annat dessa problem.

Vårdåtgärderna varierar från objekt till objekt. Igenväxning förebyggs genom bete och slåtter både på svämängar och i vattenområden. De mest effektiva vårdåtgärderna är muddringar och höjningar av vattenståndet som påverkar hela vattendrag. Vårdfiske är också en viktig åtgärd i fågelvatten, eftersom objektens oftast för stora mörtfiskbestånd konkurrerar om födan med sjöfåglarnas ungar.

Vi restaurerar bäckar (avrinningsområdets storlek under 100 km2), tjärnar, källor, småvatten vid kusten (flador och glon) samt strandnatur, såsom sandstränder. Objekten behöver inte vara i skyddsområdet. Småvattnens och strandnaturens status har försämrats i och med den mänskliga verksamheten, såsom rensning av fåror och dikningar i avrinningsområden. På stränderna är också igenväxning och främmande arter som orsakas av eutrofiering ett problem. Genom restaureringen strävar man efter att återställa särdragen i småvattnen och strandnaturen och att främja att objekten återställs närmare naturtillståndet.

Iståndsättnings- och vårdåtgärderna varierar från objekt till objekt. Restaurering av bäckar innebär vanligtvis att man ökar mängden sten- och trämaterial för att återställa variationen i fårans djup, bredd och strömning samt slingrandet. Vandringshinder för vattenlevande organismer i bäckarna kan rivas, byggas om eller kringgås med omlöp. Åtgärder vidtas också i bäckarnas avrinningsområden för att förbättra vattenkvaliteten och minska flödesvariationen.

Restaurering av tjärnar och småvatten vid kusten är ofta en kombination av restaureringsmetoder för fågelvatten och bäckar.

Vid restaurering av källor återställs objektens strukturella mångfald till exempel genom att fylla ut grävda diken samt genom att bevattna ursprungliga källgölar och bäckfåror.

Genom att vårda sandstränder förebygger man igenväxning till följd av eutrofiering av objekten. Sandstränderna vårdas vanligtvis genom att avlägsna trådalgsvallar, vassruggar, trädplantor och främmande arter som vresros.

Helmi-klustren är områdeshelheter för ekologiskt och landskapsmässigt betydelsefulla livsmiljöer. Vi koncentrerar åtgärderna i livsmiljöprogrammet Helmi till dessa områden som är viktiga med tanke på mångfalden och som finns runt om i Finland.

Syftet med vårt arbete med Helmi-klustren är förutom att rikta åtgärderna även att intensifiera och aktivera samarbetet mellan olika aktörer. Vi vill också öka den ekologiska och ekonomiska effektiviteten i arbetet för att trygga den biologiska mångfalden.